detta var tidig vår 2010. igår hade vi 2 katter..Mkt snart insåg jag vilka personligheter jag har att göra med, Kim är mer reserverad, spinner när hon bara får vara nära utan att vi rör henne, hon accepterar hundarna fullt ut, men är inte överförtjust att de är på henne och vill lukta och busa. Mini däremot älskar att vara nära, hoppa upp i knät, hon pratar med oss, kan lägga sig hos hundarna när vi har varit ute så där när det är varmt, då kan labradoren och hon ligga tätt tätt. Hon älskar att busa med shetland sheepdogen så hon får springnojjan. varje gång vi var ute med hundarna och rastade dem så var de med.. gick där med sina svansar i vädret och riktigt retade hundarna med minen "går ni i koppel- det gör inte vi", går man ut och promenerar så kan du titta bakom dej och se 1 katt komma med dej och det är alltid Mini.. så otroligt social.. man kan lätt ropa på dem... "Misan" ropar jag och då kommer de båda 2 om de inte är ute och vandrar, för de gör de, men turas om.. sommarn består att vi har 1 katt hemma och en på vandring.. sen kommer regnoväder, då kommer den hem och nästa dag har nästa gått.. snacka om att ha en deal sinsemellan vi går inte båda, en stannar hemma och vaktar, igår hade vi 2 katter.
men nu har vi bara en..
Mini fann vi imorse påkörd, liggandes orörlig på en bädd med löv, förmodligen tagit sig hem (eller blivit buren av den som körde på henne) och somnat in. Det kommer att bli sååå otroligt tomt. Vi vaknade ganske abrupt alla idag, en torsdag som jag brukar ha sovmorgon på, upp med tuppen, ha begravning innan alla ska till jobb och skola. DET är redan tomt och jag som inte är en kattperson, gråter hela tiden.. Detta lilla djur.. så mkt kärlek hon gav.. och vad ska Kim göra nu, de var så tajta.. men nu får hon än mer kärlek från oss. , men det kommer att bli otroligt tomt när man tittar bakom sig och bara ser en svans komma med .. och inte två...
ett sorgligt inlägg men nödvändigt idag..
kram till er
2 små hälsningar:
Skickar en beklagar-sorgen-kram!
Att förlora ett djur och en kär familjemedlem är aldrig lätt...
Tänker på er, stor KRAM!
Skicka en kommentar